Home » Recensioner » Recension: Fable III – It’s a revolution

Recension: Fable III – It’s a revolution

Revolution! Ge hit grepen!

Ända sedan jag spelade Fable första gången, har jag varit fast! Spelseriens enkelhet jämfört med många andra spel i rollspelsgenren kombinerat med härlig grafik, en bra story och en stor portion humor är det recept som fångat mig. Man kan visserligen debattera om Fable egentligen platsar bland riktiga RPG’s, för det handlar snarare mer om ett actionäventyr med rollspelselement än om ett riktigt rollspel. World of Warcraft-nördarna kraxar säkert fram i sina ROFLCOPTERS bara för det faktum att jag ens nämner ”RPG” och ”Fable” på en och samma websajt. Men vi Xbox-nördar är inte bortskämda med rollspel, så för oss är ett nytt spel i Fable-serien ett välkommet tillskott. Och den här gången handlar det om revolution minsann, så ge hit grepen så kör vi!avatar-Hadji-Fable3

För ovanlighetens skull börjar man inte på ”rock bottom” i Lionheads Fable III, vilket annars är brukligt. Nej, sagan tar vid femtio år efter det att Fable II slutat och Hjältens (alltså din) bror Logan är nu kung och en riktig tyrann. Industrialismen har nått Albion och i Bowerstones industriområden sliter barn och vuxna sina pixelhäckar av sig och lever ganska eländiga liv. Även i andra delar av riket lider befolkningen under Logans styre. Inte helt oväntat vilar det på dina Hjälteaxlar att skapa förtroende hos Albions folk och ställa dig på barrikaderna i en revolution för att ta makten. Voilá – där har ni huvudstoryn i grova drag. Som vanligt, när det gäller Fable, kommer du att ställas inför ”onda” eller ”goda” val under resans gång – val som påverkar ditt anseende och dina möjligheter att knyta kontakter. Huvudquesten (don’t we löv Swinglish!) är av normallängd för ett spel av den här typen och kan avklaras relativt snabbt. Men rusar du igenom spelet får du också vara beredd på att ta konsekvenserna på klurigt Peter Molyneux sätt. Say no more, say no more…

Miljöerna är som vanligt när det gäller Fable snygga och varierade. Jag hade kanske förväntat mig lite större spelområden att röra mig på, men eftersom det finns såpass mycket att sysselsätta sig med vid sidan av huvudstoryn, stör det inte speciellt mycket. Vissa områden känns klart Dickens-inspirerade och jag väntar mig nästan att Oliver Twist ska dyka upp och kräva att jag skall adoptera honom. Just adoption är nytt för Fable III och är ett intressant tillskott för dem som vill starta virtuella familjer utan att hänge sig åt ”roliga-ljud-men-skärmen-är-svart-kopulation”. Nytt i Fable III är också det förbättrade Xbox LIVE stödet i form av co-op. Är du en äkta achievementjägare måste du teama upp med någon annan spelare för att klara vissa prestationer. Dock hade åtminstone jag hoppats på mer riktig co-op än vad Lionhead lyckats få in. Man känner sig fortfarande lite som en gäst i den andre spelarens värld när man ansluter, eftersom det är värden som mer eller mindre styr. Men det är ändå en klar förbättring och ett jättesteg i rätt riktning jämfört med de flygande orberna i Fable II. Orberna finns för övrigt kvar så att man på det sättet kan hålla koll på sina vänners aktiviteter i spelet.

JasperLjudmässigt finns heller ingenting att klaga på i Fable III. Filharmonikerna i Prag har gjort sitt jobb och musiken är stundtals hänryckande. Voice-actingen är inte fy skam den heller! I rollbesättningen hittar man nämligen namn som John Cleese, Bernhard Hill, Stephen Fry, Sir Ben Kingsley med flera som alla bidrar till att skapa den rätta stämningen. Det är med sådan original cast i ett spel som man är överlycklig över att vara svensk och slippa spela dubbade versioner.

Något Fable-serien dragits med sedan start är buggar och Fable III är dessvärre inget undantag. Vissa spelare har rapporterat totalt spelförstörande sådana, då de tvingats starta om från början eftersom sparfiler försvunnit och andra berättar hur de ”ramlat igenom kartan” och fastnat. Själv har jag upplevt några rejäla låsningar i samband med de otaliga animerade sekvenserna som förekommer. Att hoppa till Dashboarden har varit den enda vägen ut, vilket betytt att jag måste spela om sekvenser eftersom sparsystemet inte är det bästa man skådat. Det går att spara manuellt som komplement till auto-saves, men det finns bara en save slot till förfogande, vilket är i klenaste laget för ett spel av den här kalibern. Diverse mindre grafikbuggar syns också ganska frekvent. Strax före jag började knåpa på denna recension fick jag en uppdatering till spelet via Xbox LIVE och jag förmodar att den har med de kritiska buggarna att göra. Man kan tycka att sådant bör kunna åtgärdas före release…

På det stora hela är ändå Fable III lika speciellt som föregångarna och ett givet spel i spelhyllan om man är det minsta intresserad av RPG-spel. Det märks att Lionhead har lagt ner mycket tid på karaktärer och handling. De har dessutom lyckats med konststycket att utveckla serien samtidigt som man behållit mycket av humorn och godbitarna från tidigare spel. Med en ännu mer utvecklad co-op och med lite färre buggar hade Fable III fått allra högsta betyg. Nu får det nöja sig med betyget ”med beröm godkänt”, vilket kanske inte är så illa när allt kommer omkring.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och skriva längre! Jag har fruar som ska mördas, bordeller som ska besökas, tjuvar att fånga och fagra möer att rädda. Ge hit grepen betjäntusling, för nu är det revolution!

Henric Ceder (39 Posts)

Administratör/Skribent/Recensent här på Xboyz.se. Blev seriöst biten av spelandet efter att ha testat Sierra's "Kings Quest" i början av 80-talet. Höll sig sedan inom PC-sfären tills dess att Xboxen dök upp på marknaden. Startade tillsammans med några vänner klanen "Xboyz" 2003 och driver sedan 2007 Xboyz.se som en Xbox 360 community.


©2007 - 2011 Xboyz.se
All rights reserved