Home » Artiklar » Vila i frid Call Of Duty

Vila i frid Call Of Duty

När jag satt i goda vänners lag häromdagen och spelade Call Of Duty: Black Ops så kom det plötsligt en lustig och obekväm känsla krypande. Det var något som inte riktigt stämde. Jag tappade sugen helt, det kändes inte det minsta roligt längre. Jag började fundera lite efter jag i ilska hade stängt av xboxen på vad det var som egentligen var bekymret. Det var ju inte sällskapet iallafall. Nä, det var Call Of Duty som börjar reta gallfeber på mig. Jag börjar verkligen avsky detta spel. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som jag stör mig på. För om man bara backar ett år, eller egentligen upp till det datumet Battlefield: Bad Company 2 släpptes så gillade jag Call Of Duty spelen ganska mycket.

Men där någonstans så hände någonting. Ordet ”Teamplayer” fick en helt ny innebörd. Jag hade utan bekymmer fram till den punkten spelat själv och varit lite av en ensamvarg. Likt de flesta spelare i COD-serien så harvade även jag runt i lagbaserade matcher utan minsta engagemang för lagets bästa. Men när jag fick upp ögonen för Battlefield så ändrade jag ganska snabbt min inställning. Dice hade verkligen snappat upp det där med lagkänsla. Att man spelar som ett lag, tillsammans gör man nytta och att även den lilla individen i ett spel kan hjälpa stort. Det gick inte längre att spela den där ”ensamma martyren” på slagfältet. Inte på samma sätt som man kan i Call Of Duty iallafall.

Någonstans tror jag att det där med lagspel spelar en stor roll. Det kan inte vara en slump att man kan sitta och nöta ett spel (läs: Battlefield:Bad Company 2) i närmare 400 onlinetimmar utan att ledsna. Jämför det med mina ungefärliga 50 timmar som jag har i Black Ops där jag egentligen var ganska less på det för länge sedan. I Call Of Duty faller man ganska snabbt in i mönster och det tar inte lång tid innan alla matcher känns och utspelar sig lika från gång till gång. Förvisso kan den känslan infinna sig i Battlefield med, men inte alls på samma sätt eftersom du faktiskt möter olika lag varje gång som, tro det eller ej, spelar objektivt. Jag kan ärligt säga att matcher i Battlefield som har utspelat sig lika fler än en gång, snabbt är räknade på en hand. Call of duty börjar i mitt tycke kännas alldeles för utvattnat. Det pumpas ut ett nytt spel varje år och de nya spelen i serien innehåller ingenting nytt av värde. Tack Call Of Duty du har varit en bra inkörsport till de riktigt bra och roliga spelen men jag säger nu adjö och jag misstänker att våra vägar aldrig mer kommer att korsas.

När allt kommer omkring så kanske detta mer handlar om min mognad som spelare än någonting annat. Jag vill inte längre springa runt ensam som en adrenalinstinn John Rambo med en Ak47 i varje hand, jag vill inte sätta mig i en wookieedräkt med ett snipergevär och trycka ensam i ett hörn. Jag vill helt enkelt spela med mina vänner i ett lag, som ett lag. Där vi alla hjälps åt för att vinna och där varje individ är lika viktig som någon annan.

Där samarbetet är A och O. Faller en, så faller alla. Vinner bara en, så vinner egentligen ingen.

Game On!

Henrik Elsberg (32 Posts)

a.k.a Spelgubben. a.k.a Lord Honko Skribent/Administratör här på Xboyz.se. Xboyzmedlem sedan 2008. Recenserar spel, skriver långt och kort om allt och inget i spelvärlden. Började sin tv-spelskarriär på dom gamla hederliga Game & Watch, Nintendo 8-bit och Amiga500 och har sedan dess avverkat i stort sett varenda konsoll på marknaden. Många står fortfarande uppkopplade hemma även om de flesta spel idag spelas på xbox360.


©2007 - 2011 Xboyz.se
All rights reserved